En dag i Bettans liv

    Jag har prövat många hobbys men kom ganska snart underfund med att jag inte är någon fena direkt och då kan det vara. Egot kan ta skada. Så har jag förstås intresset för vin, fast det är ju ingen hobby väl? 
 

Hur kom vi då i kontakt med den övriga eliten? Låt mig först inleda med hur dagen började. Efter en natt med drömmar från ungdomens vår, som kontrast till ålderdomens begränsning av den fysiska hälsan, intog jag min grötfrukost i moll. Humöret blev inte bättre av ruttna kiwier, en osmaklig följd av fruktleverantörernas fula vana med tidig plockning och för lång lagring. De hinner ruttna innan de är mogna.

Nåväl, jag skulle möta Edna på motionslokalen ”Kämpa och le”. Jag tog bussen från Hagaskolan. Samtidigt med mig steg en sur gubbe på med käpp. Han slog med käppen på en liten kille i tioårsåldern, som satt närmast dörren och fräste till:

– Res på dej ”ongjävel”!

Nu var det så att det fanns platser lediga någon meter längre fram. Jag blev lindrigt sagt fb! Så jag fräste också till:

– Gubbtjyv, om du rör grabben en gång till, så anmäler jag dej för misshandel och ofredande!

– Kärringjävel, mumlade gubben lågt, och gav sig iväg nedåt gången, dock utan att sätta sig.

Eftersom jag anlände lite för tidigt till lokalen, så slog jag mig på en soffa och studerade aktiviteterna. Själv behöver jag inte träna, i varje fall inte redskapen, eftersom jag redan är välformad på överkroppen.

Närmast mig gick och gick en ung flicka på en ”Gåbana”. Varför inte istället ta en härlig lunchpromenad i det härliga vädret? tänkte jag. Svaret är väl att det som är inne för de unga är ute för de äldre.

Min kompis Edna kämpade på en så kallad spinningscykel och gjorde skäl för namnet ”kämpa och le”. Hon var högröd i ansiktet. Hon kunde ju inte vara sämre än hurtigbullarna vid sidan om. En av dem lät oss veta att hon hade en blogg på ”nätet” och bad oss kolla in den. Den hette visst ”Mitt liv” och hon tyckte väl att hennes liv var intressant. Ja, varje liv är ju unikt. Hon förtydligade dock med att hon lägger ut recept på mat och visar bilder från trädgården mm.

Nu är det så att Edna och jag tidigare i vårt liv hörde till de ”privilegierade hemmafruarna”, en latsyssla med fyra barn och en krävande man i karriären. Vår referensram sammanfaller just inte nu med vissa andras och inrymmer definitivt inte internet. Jag kunde ju tala om för henne på "Gåbanan" att våra barnbarn har försökt att visa oss hur man behandlar en dator. Det gick till så, att de med stor skicklighet for fram med fingrarna över tangenterna och sedan glatt utbrast:

– Så gör du bara, det är väl enkelt? Den skickligheten överfördes dock inte automatiskt och kan förklara ett visst avståndstagande till det med datorer. Resultatet blev att vi inte vill erkänna vår begränsning. Vänta bara tills de själva blir 65. De’ va’ kanske att ta i. 

– Ni kan väl gå till SeniorNet, fortsatte hurtigbullen och trampade vidare, nu i långsammare takt.

– Där finns en härlig samling herrar och damer i sina bästa år, d v s 55 plussare, inklusive mig själv. De hjälper varandra 4 dagar i veckan med datorproblem och har förbaskat trevligt. De har också kurser av olika slag, bland annat internet och ordbehandling. De har gott kaffe också!

På väg att datoriseras

    Vi har blivit informerade om att det blir billigare betala räkningar med Internetbank och att man kan knyta kontakter på internet. Eftersom Edna och jag numera är ensamstående, så kan det senare vara intressant. Att skicka e-post blir ju också billigare än snigelposten och att lära sig skriva brev på datorn är säkert roligt.

Vi noterade i tidningen NT att det fanns platser kvar i ”Pröva På-kurser” på Seniornet Norrköping och några dagar senare, en onsdag, travade Edna och jag upp till fjärde våning i nedersta huset i Pronova-palatset. Vi ringde på och dörren öppnades av en dam. Efter gästbokinskrivning och med hjälp av en vackert brunhyad ”yngling” anmälde vi oss via SeniorNets egen hemsida. Årsavgiften är bara 200 kr, något mer än vad ett läppstift kostar och det behöver jag inte, för jag har så sensuellt vacker färg ändå. Vi anmälde oss till en ”PrövaPå-kurs”, som turligt nog var tredubblad och hade några platser kvar. Jag var mycket orolig för att min okunnighet i data skulle lysa igenom.

När kursen väl började två veckor senare förstod jag att den oron var helt obefogad, för en av de andra eleverna sa att han hade en teflonhjärna, så välkommen in i gänget. Tydligen hade ingen varit på kurs förut, för ingen hade lärt sig fråga eller också var de blyga, vilket man inte kan säga om mig, i varje fall om man skall tro Edna. Ingen vågade väl visa sin okunnighet men det var ju därför vi var där, så jag tog till orda och frågade hur dags vi skulle fika.

Läraren frågade om vi hade virusskydd och då tog Edna bladet från munnen och sa, att om man bara var noga med att tvätta händerna, så är det ingen risk. Datamusen skulle vi bli bra på att hantera av att spela ett kortspel men då måste man ju lära sig spelet och det var för svårt för mig.

Dock blev jag förtjust i ett recept på marängtårta. Sådan extra utbildning i bakning ställer förstås krav på att kunna läsa vad som har skrivits. Det var tydligen en riktig klant som hade skrivit receptet, eftersom stavningen var under alla kritik. Läraren hjälpte oss dock att rätta till felen och så småningom klarnade det. Man kan säga att klanten på sitt sätt hade en viss del i vår utveckling och utbildning.

Bettan