Vem är Bettan?

    65 år är jag och heter alltså Bettan och tillhör Sveriges alerta ”55-plussare”, inte bedagad men väl bevarad, om jag får säga det själv. Jag älskar livet när det ler mot mig och blir nästan apatisk när jag känner mig sjuk. Allt är då botten och jag får griller om vad livet egentligen är till för.  En släng av hypokondri, säger Edna, min bästa vän.

 Hypokondrin är nog medfödd, vilket också självsäkerheten är. Kanske jag ibland lider av dålig självinsikt men det skulle ju vara bedrövligt om man fick reda på sitt verkliga jag. Jag föredrar alltså att så långt det är möjligt bevara min syn på mig själv.

 Jag har ambitionen att vädra tankar kring vardagens små förtretligheter men också att vårda egot och sätta guldkant på tillvaron. Jag uppfattar mig själv som snäll, även om min väninna Edna ibland tycker att jag är sarkastisk och ibland saknar självinsikt. Med handen på hjärtat; skulle det inte vara bedrövligt om man blev medveten om sitt rätta jag? Å andra sidan tycker jag att hon är överkänslig och visar brist på tolerans – läs förståelse. Visst händer det ibland att jag är tillrättavisande och även smått ironisk men så är hon ju också otroligt naiv.

 Kläder är jag svag för men, som Edna uttrycker det, så matchar inte alltid min klädstil med rynkorna. Ibland kan hon vara så ”snäll”. Att kläder är viktigt är något jag ansett ända sen jag på femtiotalet gick i kommunala flickskolan. och i gymnastiken bar mörka heltäckande gymnastikkläder med muffar vid låren. Gissa om killarna sände trånande blickar på oss när vi militäriskt tågade in i gymnastiksalen?

 Killarna ja, det var de som gick i praktiska real och hade klassrum mitt emot gymnastiksalen. De fick ibland vara med på våra hippor vi ordnade. Inbilla er dock inget. På den tiden var också lärarinnor med som moralens väktare, vilket de inte alltid klarade av – som tur var.

Min skolutbildning slutade med avlagd examen vid den 7-åriga kommunala flickskolan. Efter det fick jag anställning vid sjukkassan. Där var jag kvar i hela mitt arbetsliv, även när sjukkassan övergick till försäkringskassan och vi fick betydligt fler arbetsområden. Jag blev sent omsider befordrad till avdelningschef och pensionerades förra året.

Jag älskar allt som är nymodigt och skulle byta ut allt hemma om jag bara hade råd. Slösaktigt eller ansvarslöst, skulle kanske någon säga men man får väl drömma!

Har prövat många hobbys men ledsnar så snart jag inser att jag inte blir någon fena på det. Att planera och dikta och fantisera är jag ganska bra på. Med andra ord uttrycker jag mig hyfsat – för det mesta.

Jag klär mig alltså så utmanande jag kan, både i färg och i stil. Ibland sätter Edna gränser. Det har hänt att hon vägrat gå ut med mig, speciellt den gången jag bar en fjäderhatt och höga pumps och det var ändå på en karnevalsdag. Jag kan vara elegant och ungdomligt klädd också men ibland stämmer alltså inte rynkorna med klädseln.

Nåväl, för att återgå till mitt livs beskrivning i stort, så träffade jag en kille, som jag blev kär i och blev gift med. Vi fick två barn, ett av vartdera könet. Trots min charm och hängivenhet, så valde min kille att efter 10 år fortsätta sitt liv med en annan kvinna. Uppenbarligen var han inte så kär i mig som jag i honom och det grämde mig länge att jag blev utkonkurrerad. Nåväl, jag lyckades övertyga mig själv om att det var en lyckad skilsmässa. Har man svikit en gång kan man svika igen men nästa gång blir ju inte jag. Logiskt eller inte, vem bryr sig.

Min väninna Edna har aldrig varit gift och är 5 år yngre än jag. Jag har dock inte frågat henne om hon var lycklig av det. Det man inte haft kan man ju inte sakna.

Vi har bestämt oss för att ta vara på tillfällena som gör livet drägligare och hittills har vi lyckats ganska bra. Våra äventyr med det otäcka könet håller vi dock hemligt för varandra. Jag menar alltså det ”icke täcka könet”.

Bettan